Trappan

Onsdag 12 mars
Nästan som ett slags 1-årsfirande av min förra halsbrytande halk och saltomortal var det dags igen att ramla nedför trappen. Den lilla jävla trappan som ser så snäll, kort och rar ut. Dock med den största skillnaden att i onsdags slapp jag åka ambulans till mölndals sjukhus, rygg-röntgas och bli fullpumpad med morfin. Nån slags endorfin eller annan hormon läckte ut i mitt kroppssystem eftersom jag blev chockad och såg förra olyckan likt ett youtube-klipp hacka förbi i mitt inre. Men istället för att slå ryggslutet i trappen så ramlade jag med huvudet nästan rakt ned i papperskorgen som ni ser står till vänster om trappan.

Kim, vår nya praktikant stod i kassan när jag likt en basketboll gjorde tre poäng i papperskorgen. Hon blev först förskräckt, liksom de två kunderna som tjuvlyssnade på skivor. Sedan brast praktikanten ut i ett sånt där skratt som man bara inte kan hålla emot, fast man känner att man måste för att man vill vara artig. Ett putter och pys-skratt.

Jag flög upp som en jack russel och låtsades som ingenting, fast det ömmade i ryggslutet och jag hade en puls på hundraåttio. Det blev tyst i affären.

Tre saker som jag är ordentligt rädd för:
1. Trappor (Särskilt vår lilla, korta, stubbiga, även de på väg ned för masthugget till långgatorna)
2. Alla kuvert från Skattemyndigheten.
3. När det ringer från skyddat nummer.